Jodå det händer faktiskt att jag gör det... Ibland funderar jag på varför man utsätter sig för alla känslor som blir när man lever ihop med en annan människa?

Ilskan, sorgen, uppgivenheten och frustrationen över att inte komma nånvart i kommunikationen... Visst finns det stunder av glädje och lycka, när man blir alldeles rusig i hela kroppen men vid många tillfällen känns det inte riktigt som att det överväger det andra..

Ta som exempel min dag idag..

Jag klev upp och det var skitkallt inne för delarna till brännaren skulle komma på em, bara att springa i källartrappan (som jag inte ska pga fallrisk) och elda en massa.

Sen upp med barnen och få i dom frukost och få på dom kläder. Ut med hundarna i hundgården och försöka få liv i bilen, detta i 16 minusgrader..

Få på ungarna vinterkläder och skor och allt som ska på nu när det är kallt. Ut med dom till den förhoppningsvis fisljumma bilen.

Iväg till dagmamman och lämna Elsa vilket betyder bära in Olivia och bära ut.. In med henne i bilen som nu antagit några grader varmare. Iväg till Tobo och pappa för att hämta mer ved då vår är slut. Lastade hela bagageluckan full med ved och sen hemåt...Ett snabb stopp på affären och det betyder ur med Olivia, bära henne genom hela affären, sen ut med henne och kassen till bilen som nu är betydligt många grader kallare...*suck*

Hem och backa till bilen mot grindhålet för att underlätta urplockningen av ved lite iaf, då somnar Olivia i bilen..skit oxå helt fel tid på dan...

Jaja bara att låta henne sova, hämta skottkärran och lasta den överfull med ved och dumpa ner det i källartrappan, klättra över all ved och in i källaren. Bära all ved genom hela källaren till pannrummet. Ut och hämta in Olivia som blir på världens sämsta humör för att hon blir väckt.

Ge henne nåt att tugga på så hon är nöjd en stund, ner för trappan och kasta in ved i pannan för miljonte gången... Nu är klockan 11 på fm...

Ryggfan värker och sammandragningarna känns som det sitter miljoner knivar i magen... Försöka vila lite på soffan efter alvedon....

Då bajsar Olivia ner sig så bara att bära in henne i badrummet och ställa henne i badkaret och duscha av henne. Upp med henne och torka henne och på med en torr blöja. Upp på övervåningen efter nya kläder då isbjörnarna vandrar genom vardagsrummet, kommer på halvvägs ner att jag har glömt pannan så fortsätter ner i källaren och kastar på mer ved... Nu är Olivia skitsur och bara skriker så på med kläder och fixa lunch... Positiva just nu är att jag hinner inte känna hur förb..... ont det gör i hela kroppen. Upptäcker att klockan är halv tre och det är dags att klä på Olivia för å åka och hämta Elsa. Så på med alla kläder och bära ut henne till bilen och åka iväg...Nu är bilen jävligt kall..

Har tur att Olivia somnar så jag behöver tack och lov inte bära in henne den här svängen, tänker vara smart då och passa på och ta apoteket om hon ändå sover... Gick inte.. Så bära Olivia fram och tillbaka till apoteket... Hem och fixa tårta, middag och städa då pappsen och Lena ska komma på besök. Ungarna griniga och skriker, maten bränner nästan fast, riset blir mosigt och mitt i allt så behagar karljäveln ringa och säga att han ska åka på 2 läckor så han kommer inte hem... Kul där stod jag med gallskrikande barn, mat på spisen, dammsugaren i högsta hugg, hundarna skulle in, veden nästan slut, ruggigt inne och sakerna till brännaren ligger och skrattar åt mig på bordet. Ryggen håller på och går av och jag tror att bebben är på väg ut för sammandragningar håller på och tar knäcken på mig... Så kastar dammsugaren åt h-e och fram med maten på bordet och ser till att ungarna kan börja äta så att de blir glada iaf. Ut efter hundarna så de får komma in och äta.. Kastar i princip i mig en mini portion mat samtidigt som jag springer runt med dammsugaren.. I allt detta så försöker jag samtidigt förtränga smärta och ilska och allt som gör att tårarna hotar farligt nära i ögonen.... Och då kommer tanken att: är det verkligen värt allt detta bara för att leva ihop med en person?? Svaret då : nej det är det inte. Får jag frågan nu så är svaret jag vet faktiskt inte...

Nu är klockan 22.50 ca och jag har nattat barn, eldat tack vare en snäll pappa som hade med mer ved åt mig. Burit in all den veden och travat upp den i pannrummet. Nu har jag bara kvällspromenaden med hundarna kvar och då jag är själv så får det bli en kortvända för Loke och en tur på tomten för Waldo..Elda lite till kanske ta en dusch och se om det hjälper mot mina ilskna sammandragningar och min ryggvärk..kanske försöka äta nåt även om aptiten är i botten, elda lite till och sen kanske kankse jag somnar av utmattning om jag har tur... Men så bra som det är för mig nu så lär det inte bli mycke sömn inatt pga att jag har gjort alldeles för mycket idag som jag inte får göra eftersom jag har trasiga fogar och nån gammal skada sen förlossningen...

Och det som svider mest av allt är att Olivia har firat sin första födelsedag UTAN sin pappa...och allt bara för hans jobb och hans jävla grävmaskin...

 

Liza

4 januari 2011 23:12

Stor kram till dig gumman!

http://cevitas.se

 

Jenny

5 januari 2011 00:21

Usch Anna <3 Nu ska jag inte dra alla karlar över en o samma kam,men ibland undrar man hur man tänkte när man gjorde sitt val av kärlek,varför bor man inte ihop med en tjej????
Vet på sätt o vis hur du känner dig,hoppas verkligen på förändring på nåt sätt,det kan vara till det bättre men oxå till det sämre :/ Bamsekramar till dig!Och ett till grattis till Olivia!

http://thegirlwho.blogg.se

 

Helena

5 januari 2011 00:34

Ja, jag säger ju att det bara är som att ha ett extra barn o ha karl..själv e bäste dräng. KRAM!!

 

Emmy

5 januari 2011 08:39

Mmmm know the feeling....

http://www.artanimagen.blogg.se

 

Åsa-T

5 januari 2011 08:59

Åh vad jag tycker synd om dig Anna! Fy fan vilken jävla helvetesdag. Let it burn in hell! Kram på dig!

 

Sandra

5 januari 2011 10:43

Känner igen mig...förutom vedbiten...den slipper jag TACK och lov...Styrkekram!!! :)

 

J

5 januari 2011 13:28

Skickar en cyberkram, tror du behöver några tusen....

 

Fia

5 januari 2011 23:30

KRAMAR till världens bästa Anna! %¤%"/&()#%")%¤)("%¤ så tycker jag om allt det jobbiga du varit med om...

http://www.fiaeleonora.blogg.se

 

Emmie

6 januari 2011 17:32

Dumt att vara nöjd att man har, en man som älskar en så ovärdligt att han tar allt extra jobb, och ser till att man har tak över huvudet, mat på bordet och kärlek åt barnen. Jag tycker man ska ta vara på det man har, hur irriteard man än kan bli så är det den människan man har valt att leva med. Jag tror inte alls att vi kvinnor lever helt utan brister heller. Har man jour så har man och det är ju inte hans fel att det blir en läcka på hans pass som visar sig vara på sin dotters födelsedag? Är säker på att han mer än gärna ville vara hemma med dig och er familj!
MVH
Emmie

 

ankie

7 januari 2011 09:50

fy vad många som har det dåligt! prata med varandra är mitt enda råd. när pratet slocknat i förhållandet så är det bara att gå vidare. det är iaf min erfarenhet.

håll ut anna, det kommer och bli bättre. och kan det inte vara en viss gubbe som gett dig sin sida av historien??
emmie luktar karl lång väg.............. eller ngn annan gubbe:)

snart är alla dumma gravidhormoner bortblåsta och du kommer känna dig starkare igen!
men visst skulle jag oxå ruttna ihop om morre inte kom hem till vår unges ettårsdag:(
vi kommer och grattar vi oxå, vet dock inte när!
kram på dig!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nuförtiden hittar ni mig på trissmamman.blogg.se

En bild säger det mesta om hur jag haft det idag..

Det är måttligt kul att vakna och ha ont överallt och veta att jag har tre nätter framför mig att jobba. Så dagen går i grinighetens tecken och det är väl sådär......

Äntligen kom appen! Nu blir det betydligt enklare att blogga för mig. Jag är alltid ute på språng någonstans känns det som och då finns varken tid eller möjlighet att sitta vid datorn.. Men nu kan jag ju blogga när jag är ute och går med hundarna t...

Japp om ca 2 timmar så får jag byta om och åka hem och sova.. Och det ska jag göra och hoppas på att mitt förkylningslock i örat som gör mig nästan döv har släppt när jag vaknar.. Vore jag inte så trött hade jag tagit ut hundarna på en längre vända...