Det känns som att alla i min omgivning tror att jag är någon jävla välgörenhetsinrättning som kan slänga över allt på. Det finns nåt enstaka undantag som faktiskt ställer upp och hjälper till men dom är jävligt få. Mitt liv de senaste veckorna har sett ut typ så här:

Kliva upp , ge ungarna frukost, sparka igång datorn. Sitta vid den en liten stund innan jag har kört iväg Elsa. Kommit hem, haft nedräkning tills Olivia har somnat så att jag kan sitta vid datorn igen. När hon har vaknat så har hon fått röja i datarummet så att jag har kunnat fortsätta vid datorn. Hämta Elsa och tagit en paus. När Mange har kommit hem har han fått fixa mat, ungar, hundar disk och tvätt så att jag har kunnat sitta vid datorn eller i telefon med domare, utställare etc. Gått och lagt mig mellan tolv och halv tre på nätterna. Mått öken för att jag är gravid, jag har varit sjuk och haft muskelbristning i ryggen men ändå pinat mig vid datorn. Trodde nu att helgen åtminstone skulle vara lite lugn men jävlar i mig vad jag tog fel. Jag har redan suttit vid datorn i snart 2 timmar medans barnen har roat sig själv (hittat på otyg). Och jag har minst 4 timmars arbete kvar idag. Morgondagen är räddad med att hela jävla katalogen ska redigeras och kollas igenom en sista gång. Ja och så var det där med att ha ett rent och städat hem...finns inte här... Jag har inte haft tid för annat än att nån dag ibland dammsuga. Det ser ut som om det har varit ett bombnedslag just i vårt hus. När jag ska hinna fixa det ja kanske om 1 vecka eller så om jag har tur för det är ju annat som ska göras oxå...

Allt står mig upp i halsen och jag säger bara det nästa år tänker jag inte lägga ett finger på vare sig utställning, hundkurser nada. Jag tänker vara hemma och va mamma och inget annat!!!!!

Och är det någon som tar illa upp nu så ursäkta mig men jag har ledsnat totalt.

kommer

till oss!